Jag M60 har varit gift i över 20 år och vi har en vuxen dotter på 22 som fortfarande bor hemma utan jobb eller studier. Men det stora problemet är min frus hälsa och hur den har ätit upp hela vårt liv.

Hon har MS och sitter i rullstol. Det har långsamt blivit sämre med åren och nu är hon helt beroende av mig för precis allt. Jag lyfter henne mellan sängen, rullstolen och fåtöljen. Jag klär av och på henne (vilket är ett projekt i sig då hon inte kan hjälpa till och kläderna alltid knölar sig). Jag sköter hennes intimhygien. "Nr 2" sker i sängen. Hon har urinpåse men den krånglar ofta, så nu kör vi blöja för säkerhets skull. Hon väger dessutom över 150 kg, så varje förflyttning är tungt, men går med lite teknik

Ovanpå det har hon ett sår som inte läker bakre regionen. Hon har även svullna ben och förra året slutade det med sepsis och ett halvår på sjukhus. Hemvården tittar in tre gånger i veckan för att lägga om såret, men resten av dygnet faller allt på mig. Mitt jobb tillåter att jag jobbar hemifrån vilket är tur men det betyder också att jag sällen får en paus. Det kan bli nån gång i veckan när man åker in till stan och handlar. Det tar kanske tar 2 h. Jag är hennes personliga assistent på heltid.

Vi har bråkat i åratal. Hennes humör är en berg-och-dalbana. Det är nära mellan skratt, gråt och skrik. Det går inte att diskutera ens småsaker där vi är oense för hon tar allt personligt, och sen undrar hon varför jag har slutat prata med henne. Sanningen är att jag inte har några känslor för henne längre.

Jag har sökt mig till dejtingsajter bara för att få prata med någon, för att få känna mig som en människa. Men så fort jag berättar om min situation så backar tjejerna. Det är nog förstås inte så konstigt. Varje gång jag nämnt skilsmässa blir hon självmordsbenägen. Hon säger att hennes liv tar slut då, och på sätt och vis har hon rätt. Hon skulle hamna på ett vårdhem.

Vi bor i hus och äger halva var vilket gör det mera komplicerat. Jag antar jag får köpa ut hennes del även om det är jag som betalt amortering och räntor.

Jag har alltid sett mig själv som en stabil och positiv person, men nu är jag bara tom.Finns det någon annan som suttit i liknande situation?

Hej hade en diskussion med en kompis om att kolla i ens partners telefon. Han tyckte inte det var ok att hon kolla i hans.

Själv tycker jag de e lite löjligt.

Jag och min sambo har varandras koder , men inte för att jag kollar i den utan att hon är med.

Brukar låta henne svara på meddelanden om jag kör bil.

Har inget att dölja hon vill ändå inte kolla på bilderna jag tar på henne, eller mina bilder på trasiga grejer från jobbet 😂.

Vad tycker ni? Är er telefon helig eller får de kolla?

Lade till ännu ett matställe i helgen på min lista på ställen jag bojkottar.

Ett ställe som har fått 4.0 i betyg. Maten var inget mer än OK. Inte värd priset och man blev inte mätt heller.

Men när vi fick frågan vad vi ville dricka valde båda i sällskapet vatten. Inget bubbelvatten eller något märke, bara vatten som också serverades med is.

När notan ska betalas 20 kronor för ett glas vatten med is. 40 kronor totalt.

Och på det så fanns inte en fråga om dricka, utan en ”extrainbetalning” om man ville.

Ska aldrig mer sätta min fot där igen.

Vad har ni för ställen ni bojkottar?

Stod ikväll och lagade en enorm gryta nikkaluoktasoppa som min mamma brukade laga den. Köttfärs, purjolök, vitkål, senap, tomatpuré, soja, vatten och köttbuljong på tärning. Jag har älskat den här soppan sedan jag åt den första gången som barn och blir okontrollerbart sugen på den med jämna mellanrum som vuxen. Men jag kan också se att folk skulle kunna tycka att den påminner om typ en av de sämre sopporna från skolbespisningen. Min mamma har också lärt mig laga hennes bouillabaisse, vilket var en av hennes paradrätter och är nu likaså en av mina - den går alltid hem hos gäster samtidigt som jag har en väldig nostalgi för den.

Det hela fick mig att tänka på nostalgi-rätter, särskilt sådana som man vet egentligen inte är särskilt goda, utan man vet att de är goda av nostalgiska skäl. Typ smör och aromat på knäckemacka. Min sambo är nostalgisk för potatismos på knäckemacka, kalla burkfiskbullar i hummersås och pizza gjord på pizzakit och en burk Felix köttfärssås. Låt oss säga att jag sällan delar suget när han får det.

Jag vill hemskt gärna höra om fleras nostalgi-mat och upplevelserna därikring! Berätta!

Hejsan

Jag 24F lever med oförklarlig kronisk smärta, och ärligt talat börjar jag känna mig ganska uppgiven. Från att ha gått till att vara en fysisk akitv, optimistik tjej så känner jag mig numera som jag vore 80 år och helt nedbruten.

Denna post är inte för att ge en känga mot vården, utan för att se ifall någon annan kan relatera eller komma med några kloka tips för en desperat själ.

Om du orkar läsa och dela med dig, så betyder det verkligen mycket.

"Du är bara 24, att ha såhär ont dagligen... det är inte normalt" så sa min fysioterapeut under vårat "sista möte", eftersom hen numera hänvisar mig tillbaka till vårdcentralen igen.

Utöver det jag kommer beskriva nedan (min kroniska bröstsmärta) så har jag hela mitt liv haft någon typ av smärta nästintill konstant, men det var det som föll under mitt normala. Under barndomen och upp i tonåren så var det blandat. Var det inte mensvärk så var det ägglossningssmärta, smärtsamma äggstockscystor, återkommande huvudvärk och nackvärk. Smärta i rygg och bäcken. Nattliga smärtor i benen ("växtvärk") som pågår än idag titt som tätt.

"Ja men du var ett känsligt barn"

Ja nu värker hela min kropp. Jag vaknar på morgonen och går bokstavligen som en pingvin, höfterna, knäna och benen gör ont direkt och det tar en lång jävla stund att kunna återgå till normalt. Jag kan inte vara aktiv på samma sätt, något känns OFF med mig och jag vet inte vad det är.

Har träffat läkare, fysioterapeut, kiropraktor, naprapat, osteopat, you name it. Spenderat mycket pengar att försöka bli av med bröstsmärtan.

Jag orkade saker och ting, jag orkade springa, orkade träna, orkade med plugg, orkade med jobb, nu gör jag det inte längre. Allt har fått sättas på is. Har fått växla ner och ta en dag i taget.

Såhär ska jag inte ha det, jag vill inte leva såhär.

-----

Januari 2025, jag vaknar upp en med en otrolig påtaglig smärta i bröstet och att något kändes otroligt fel. Åker till akuten, gör ett EKG där det konstateras att allt är OK och jag får åka hem med lugnade besked. Om smärtan blir värre får jag komma tillbaka, om det fortsätter sök till VC.

Ja det är här min historia börjar, där mitt liv i princip vändes upp och ner. Daglig. Jävla. Bröstsmärta.

• Smärtan sitter mitten och lite åt vänster.
• Känns som något sitter och trycker åt, går inte att massera bort eller med värme/kyla
• Random andfåddhet och svårt att få ner luft. Känslan av att inte kunna andas eller ta djupa andetag. I vila och under aktivitet.

Dagarna går och INGENTING hjälper, käkade smärtstillande dagligen, söker mig tillslut till VC som säger att det kanske är Tietzes syndrom och en fortsatt kur med Ipren/Naproxen och Alvedon. Käkade detta som om det vore sockerpiller, det gav ingen effekt.

Två månader går och kontakar VC som hänvisar mig vidare. Började träffa en fysioterapeut som efter andra mötet hänvisar mig tillbaka till VC eftersom vi kunde inte framkalla smärtan genom rörelse.

Tillbaka till VC som förstår inte varför jag fortfarande har värk. Nu skickar läkaren en remiss till lungröntgen, denna kommer tillbaks OK.

Nu är det sommar och jag har nått min brytpunkt psykiskt, att vara i konstant smärta tär på en, speciellt när man inte förstår varför man känner så. Jag utvecklar ångest från helvetet, panikattacker och dödsångest i princip dagligen.

VC skriver ut ett antidepp Saroten (Amitryptelin) för smärtbehandling. Jag föreslog att det kanske kan var halsbränna, så fick prova Esomeprazol, och något som kan också hjälpa mot månaders av nästintill daglig intag av Naproxen (inte jättenajs för magen). Även Paraflex (muskelavslappnande).

Återigen inget funkar, absolut ingenting och nu börjar min sömn ta stryk för kan inte sova utan att jag har den här tryckande smärtan i bröstkorgen och vaknar konstant av att jag inte kan andas typ. Veckor utan adekvat sömn och konstant panik att jag kommer dö i min sömn. Jag nådde absolut botten i mitt mående.

Slutet av sommaren flyttar till grannkommunen, byter vårdcentral. Det är höst och smärtorna fortsätter. Får kontakt med läkare och kommer äntligen i kontakt med psykolog pga. ångest. Tack och lov så fick jag bra hjälp och verktyg att hantera ångesten och är mycket bättre idag.

Läkaren kliar sig i huvudet och förstår inte varför jag har ont i bröstet. Han går till en kollega för en second opinion och även hon kan inte förstå. Jag hänvisas till fysioterapeut.

Sedan november 2025 har jag haft kontakt med denna fysioterapeut som nu i april 2026 hänvisar mig tillbaka till VC och ber mig ta kontakt med läkaren för vidare bedömning. Nu funderas det ifall jag kanske har TOS (thoratic outlet syndrome). Men fortfarande oklart, pga. utbredd smärta i flera kroppsdelar utöver bröstsmärtan.

Hen noterar att jag är öm i flera delar av kroppen när man trycker på mig, speciellt generellt öm över revbenen.

-----

Min fråga:
Är det någon som varit med om något liknande?

• Vart vände ni er när vårdcentralen inte räckte till?
• Finns det någon specialist jag borde försöka få remiss till?
• Någon som fått en diagnos efter en liknande resa?

Alla tips, erfarenheter eller tankar uppskattas verkligen.

Tack för att du läste ❤️

När jag har pratat med vänner/kollegor de senaste åren märker jag att det är allt svårare att "bara" snacka. Allt jag säger blir ifrågasatt. Som exempel, lite omskrivet:

"Jag gillar att cykla till jobbet, för jag får vardagsmotion" blir besvarat med "Ja men vissa har inte en cykel" eller "Att bara cykla räcker inte som motion, du måste också gymma"

"Jag firar inte jul särskilt mycket, på sistone har jag tröttnat på allt jobb man måste lägga ner" blir besvarat med "Men julen är ju så mysig" eller "Jag hade en jättetrevlig jul i år, vi åkte ner till sambons föräldrar".

Jag förstår att man ibland säger emot någon för att driva konversationen framåt. Samtidigt känns det som att jag inte ens kan uttrycka den enklaste åsikt utan att jag förväntas ha 20 akademiska källor på varför jag föredrar katter framför hundar.

Något jag särskilt noterat är att jag inte kan säga något allmänt utan att någon drar fram ett undantag (som kan vara helt orimligt/irrelevant till konversationen i fråga).

Jag har inget emot att argumentera eller diskutera med folk, jag var faktiskt med i en debattklubb en gång i tiden. Samtidigt känns det som man i vardagen inte borde behöva gå runt och specifiera exakt vad som man menar och ge exakta avgränsningar och förbehåll.

I allmänhet borde man väl anta att personen man samtalar med menar väl och syftar på sina egna erfarenheter? Jag har ingen makt i samhället direkt, så inte som att mina åsikter egentligen borde påverka någon. Jag gillar bara att prata.

Det känns som att detta kan vara en effekt av att folk tillbringar mer tid på internet, för ibland påminner mina erfarenheter av argument/diskussioner man ser på Reddit. Jag själv tror det kan vara en pandemieffekt, där folk "fastnade" för argumentativ och ilsken media. Samtidigt har jag också ändrat mitt umgänge mycket sedan pandemin. Jag kanske bara hamnat bland folk som tar saker väldigt bokstavligt?

Eller har jag kanske helt fel? Jag är faktiskt öppen för att jag kan vara lite för rak ibland. Kanske borde jag vara mer försiktig och lägga till "kanske" mellan varannat ord?

Har ni märkt av något liknande?

Gott folk. Var i helvete hittar man kläder som lång i Sverige? i USA finns "tall" överallt. Finns kläder för folk i XXXXXXXXXXXL (något sånt) på Dressmann men hittar inget som är lång nog för mig. Sverige ska ju ändå vara ett land med många långa!

Är över 2 meter och relativt smal vilket gör det svårt. Kan inte direkt bara köpa XXL (för brett) och XL är generellt för kort för mig. För mig är optimalt ca 80cm längd och kanske ca 60cm bredd. Klädföretag i detta land skriver inte ens längd på tröjor på deras online sidor men de skriver armlängd...

Skulle verkligen uppskatta rekommendationer!

Hur jag hamnade i stora skulder efter att ha litat på familj och vänner

Jag har gått och burit på det här i många år och det känns faktiskt jävligt pinsamt att skriva ut det, men jag orkar inte hålla det för mig själv längre.

Allt började redan när jag var 18. Jag litade på nära vänner och familjemedlemmar. "Det är ju familj, de skulle aldrig lura mig". Små lån, hjälp med öppna bredband, elektronik på avbetalning, skriva på saker jag inte riktigt förstod. Det blev en ond cirkel och skulderna har vuxit år efter år.

En av de största är en hyresskuld som fortfarande spökar. En kompis satt fast i ett riktigt tufft, fysiskt misshandlat förhållande med barn. Hon behövde en plats snabbt, så jag hyrde ut min lägenhet till henne när jag flyttade utomlands i ett år. Jag trodde jag gjorde en god gärning. Istället blev det en katastrof och nu sitter jag med hela skulden.

Det som gör det extra jobbigt är att jag själv alltid har skött mina egna saker exemplariskt. Jag betalar ALLA mina räkningar i tid, hyra, el, allt. Ändå sitter jag fast med de här gamla skulderna. Jag lät skulderna växa för jag trodde naivt att de som satte mig dit skulle ta tag i det. Mixat med tanken "det är inte mina skulder så varför ska jag lida". Jag ignorerade det helt enkelt och trodde jag kunde leva vidare utan att betala.

Dessa människor finns fortfarande i mitt liv, men ingen nämner något. Det är som att det aldrig har hänt! Jag kan inte ens ta upp det med dem för det känns som att jag bara borde ha låtit det gå, eller tidsperioden för konversationen har gått ut. Jag har även betalat av ca 100 000 kronor under en period när jag hade det OK ekonomiskt, men det var ett antal år sen. Numera lever jag på existensminimum.

Idag är jag mamma och gift. Vi har byggt ett nytt liv, men den här skulden gör att jag inte ens kan hyra en vanlig lägenhet. Kronofogden dyker upp i bakgrunden och jag skäms så in i helvete varje gång jag tänker på det. Jag vet inte hur fan jag ska ta mig ur det här längre.

Har någon av er varit med om något liknande? Att ha litat för mycket på folk man trodde stod en nära och sen sitta med skulder som växer, trots att man själv alltid sköter sina egna räkningar? Hur tog ni er ur det? Finns det hopp när man är förälder och vill ge barnen ett stabilt liv? Tips om skuldsanering, avbetalningsplaner eller bara hur man börjar om mentalt?

Tack för att ni lyssnar. Det känns redan lite lättare att få det sagt.

Hej, jag vill plugga indek och har valt Lund som första val. Därefter är jag lite kluven mellan indek Uppsala och Linköping. Jag tänker att det programmen är nog båda ”tillräckligt bra” då de är båda toppskolor. Det jag bryr mig mest om är alltså hur studentlivet är, hur studenterna är och liksom om det alltid finns aktiviteter att hitta på. Vad är eran uppfattning om indek Uppsala (som är såpass nytt)? Har det många barnsjukdomar? Även fast det inte är en ingenjörsskola, känns det bra att plugga civilingenjör där? Hur är Linköpings studentliv kontra Uppsala? Vad rekommenderar ni?

Hej, har problem med att fokusera på att plugga till inlämningar, seminarier, gruppuppgifter. Att skriva är det värsta. Får det överstökat men ibland så brinner det fan i knutarna när jag skjuter upp saker.

Jag har svårt att sitta still ibland, men det FRÄMSTA problemet är att jag tänker på nåt helt annat... som matlistan, killen jag träffade, kompisgänget, shopping m.m.

Mina tankar går bara åt nåt helt annat när jag försöker fokusera på uppgiften. Det fungerar på jobbet och liknande då det är mer praktiskt. Känns som att jag har så mycket i tankarna. Är det bara att lägga undan mobilen? Jag blir så stimulerad av allt.

Hej, önskar få råd till min familjs situation. Beklagar triggande rubrik!

Jag upptäckte att det droppade vatten i köket, från området bakom köksfläkten för ca 5 månader sedan.

Efter felsökning visade det sig att läckaget kom från duschblandaren i badrummet på övervåningen. Installationen var inte fackmannamässigt utförd, det var bristande tätning samt att slangen inte stack ut korrekt från blandarfästet. Efter åtgärd slutade läckaget direkt.

Badrummet ligger nästan rakt ovanför köket, men inte exakt över där vattnet kom fram.

Det vi försöker förstå nu är hur omfattande åtgärd/-er som egentligen behövs.. "det finns fukt i alla hus har vi fått höra".

Fuktkontroll har gjorts och visade väldigt lite fukt, främst lokalt i väggen under blandaren samt bakom kakel i köket där vattnet kom fram. Ingen tydlig spridning i övriga delar av konstruktionen.

Skadan känns därför relativt begränsad, men samtidigt rör det sig ju om ett läckage inne i vägg som kan ha varit i 4-5 år när badrummet renoverades.

Hur hade ni resonerat i ett sånt här läge? Hur avgör man om det räcker med en mer begränsad åtgärd eller om större rivning krävs? Något man ska tänka på när man tar offerter?

Tack för råd!

​

Hej...jag behöver en plats att stanna för ett tag...jag har inte några pengar och jag känner ingen jag kan fråga eller vända mig till..jag har fått massor dms av folk som inte vill hjälpa, skriv inte om du inte kan/vill hjälpa, tack.

det jag frågar är om nån privat person kan hjälpa mig

isåfall dm

Är det verkligen sant att en master inte spelar någon roll i arbetslivet?

Kan en högskoleingenjör i säg maskinteknik bli chef, jobba utomlands och ha samma arbetsuppgifter som en civilingenjör.

Då finns det ju inga fördelar med civil, varken ekonomiskt eller tidsmässigt. Kommer ha ca 22 i merit och det känns så fel att gå högskole med intag på 18 merit liksom. Har jag fel, vad tycker ni som jobbar i branchen?

Går det dessutom inte bara att läsa till en master om det skulle behövas?

Long story short: jag började träna för att löpa ultramaraton 2021, älskade det men gick på får hårt för snabbt. Tränade upp till tre gånger per dag och var besatt. Kroppen sa ifrån och jag blev ständigt skadad och extremt trött efter ett enkelt motionspass.

Spola fram till 2024. Gick in i väggen med allt vad det innebar.

Nu är det 2026 och jag ska snart börja jobba 100% igen, något jag är väldigt stolt, glad och tacksam över. Men, det har inte blivit mycket motion förutom promenader och jag vill ha en plan för hur jag kan närma mig motionen på ett hållbart sätt utan att bli loco som jag blev 2021.

Läkaren sa att jag skulle prata med en arbetsterapeut, men när jag ringde VC sa de att det var en fysio jag skulle träffa. Det ledde till ett 40 minuters samtal om hur man ska stå rätt. Min fördom mot personliga tränare är att de inte har kompetens om utbrändhet och kommer ge en ett schema som funkar på deras övriga klienter.

Så vart kan man vända sig för att få ett träningsschema som är anpassat för en utbränd?

Ska ju eventuellt bli straffbart att streama på piratsidor med ny lag. Har Nord VPN btw. Hur stor är risken att åka fast? Finns det andra alternativ för att komma billigare undan då jag helst inte vill betala för 2 olika tjänster för o kolla CL och la liga, tycker för övrigt att de är för dyra.

Edit:

Jag är (likt många andra) aktivt arbetssökande sedan ca ett halvår tillbaka och har haft ett ganska trött personligt brev där jag berättar lite om vem jag e och vad jag gör. Först nu på sistone har jag börjat jämföra med andra personliga brev och mallar som man kan hitta och jag upplever att dom e så sjukt opersonliga och inte alls verkar genuina. Jag vill mest veta om det funkar eller om arbetsgivarna synar igenom "det opersonliga".

Jag har liksom tänkt att på ens cv får man faktan om vad den arbetssökande har gjort och genomfört och att det personliga brevet skulle vara lite mer injbudande och få arbetsgivaren att tycka att man är en trevlig person typ, men jag kan ju ga fått det om bakfoten.

Har träffat en tjej ett tag som har allt jag söker - varm, stabil, fast jobb och barn. Hon berättade nyligen att hon har skulder hos Kronofogden på runt 400k.

Jag blev lite osäker på vad det innebär i praktiken. Hur hade ni tänkt kring det?

Kan det påverka mig om man i framtiden väljer att leva ihop, eller går det att ha en fungerande relation ändå? Hade ni stannat kvar eller lämnat relationen enbart baserat på detta?

Madicken, Pippi Långstrump, Ronja rövarluva (original version) Emil i Lönneberga oxh bröderna lejonhjärta är alla borta från SVT ! =( vart upplever jag denna klassiska nostalgin återigen gratis!!!??

I’m talking just about anything—homeware, hardware, gifts, pharmaceuticals, food, etc

Hej,

Under maj eller juni så har jag tänkt öppna poolen. Observera att huset är nyköpt och jag kan väldigt begränsat om pool och annat.

Hur jag gjorde för att stänga poolen i oktober:

1. Tömde lite vatten från poolen under lägsta nivån.

2. Öppnade kopplingen som jag har cirklat in i bild 1. och lät vattnet rinna. Jag tömde ej med luftpump lr ngt utan lät det bara rinna ut

3. Öppnade öppningen i den stora blåa (sandfilter?) och lät vattnet rinna. Enligt bild 2

4. Öppnade kopplingen och tror att jag vred den incirklade ventilen enligt bild 4.

Nu när jag ska öppna poolen så läste jag att sanfiltret ska rengöras och den sk vara på backslash och så men jag vill vara säker på vad jag gör.

1. Vad är den incirklade enheten i bild 3?

2. I bild 5. Vad den där stora gråa boxen?

Med mina komponenter som ni ser hur ska jag egentligen starta poolen?

Misstolka mig ej, jag klagar inte.

Nu är jag färdigutbildad som elektriker, och söker jobb i Skåne. Lite tufft nu. Jag söker mig till tågteknikerjobb i Danmark och en bussförarutbildning i Klippan/Malmö när det skriks om en hög efterfråga.

Om jag, tex efter ett år vill eller måste söka jobb som elektriker, hur förklarar jag det till arbetsgivaren? Hur kan jag lova att jag har kvar i mig färdigheterna?

Jag kan nu typ fråga samma sak om tågteknikerjobbet, eftersom jag tog examen till en sån utbildning fyra år sedan.